• Personligt,  Psykologi,  Utmattningssyndrom

    Nu är det kul igen

    Boken är skriven av Karin Adelsköld. Den handlar om att mota stress och utmattningssyndrom med humor. Att humor är en hälso faktor, något som är positivt för hälsan tror jag är allmänt känt vid det här laget, att ett gott skratt förlänger livet är ju sedan gammalt. Nu finns det dessutom en hel del forskning som stöder den tesen.

    Jag lyssnade på ljudboken vilket ställde till det för mig. När jag orkar kanske jag letar på textversionen. Jag kände nämligen att det handlade för mycket om Karins liv och hur en ett glättigt sätt för in humor på jobbet. Hur lätt som helst, bara så där. Jag är inte alls på rätt nivå för att ta in bollen som något annat än pepp för den som vill satsa på standup om stress och utmattning, som att boken är ett slags standup i sig själv. När jag mår bättre och inte så fokuserad på min egen läkning tror jag att den kan vara rolig att läsa. Det fanns faktiskt några roliga förslag i slutet av boken som jag råkade stanna till vid när jag scrollade igenom boken och några tror jag nog kan funka på mitt jobb.

    Jag spar boken i min bokhylla tills vidare.

  • Personligt,  Psykologi,  Utmattningssyndrom

    Känslomässig första hjälpen

    Jag har nyss tittat på ett Ted talk om att det är lika viktigt att ta hand om sina känslor som om kroppen. Jag tycker att det var en väldigt bra föreläsning. Det var väldigt tydliga exempel. Som att ensamhet behöver inte bara innebära att man inte har människor runt om sig, det kan vara att man inte känner sig delaktig med de människor man umgås med eller att man känner sig utanför fast man har sällskap. 

     
    Titta på föreläsningen direkt på TED:

  • Psykologi

    Trauman kan vara smittsamma

    Trauman kan, tro det eller ej, vara smittsamma. När en varit med om något jobbigt är det viktigt att få prata av sig, kanske få hjälp att reda upp vad som är vad för det är inte lätt. Det är lätt att fastna i tankemönster som drar en djupare och djupare ner i hålet.

    Anhöriga kan också dras med. Jag läste en artikel om detta på en amerikansk nyhetssajt när jag sökte information om trauman i barndomen. Det finns något som kallas STSD (Secondary Secondary Traumatic Stress Disorder) som kan drabba personer som lever eller umgås med någon som har PTSD (Post Traumatic Stress Disorder). Den som upplevt något traumatiskt (psykisk eller fysisk misshandel, krig eller liknande) kan föra över sitt trauma på personer i dens närhet. I artikeln berättas om en kvinna som flyttade ihop med en krigsveteran från kriget i Afghanstan. Mannen hade flera traumatiska upplevelser med sig därifrån. Tillsammans med andra där hade han dödat människor, även civila, de hade stympat och dödat djur. För att på något sätt själv hantera det tittade han på blodiga filmer, krigsfilmer, spelade om de värsta scenerna. Han tvingar sin nyinflyttade sambo att se dem, det eskalerar snabbt till övergrepp: misshandel och våldtäkt av sambon. Sambon tycker såklart att det hon utsätts för är först märkligt, sedan osmakligt och snart skrämmande. Samtidigt dras hon med dåligt samvete, hon borde kunna hjälpa mer, borde ställa upp på sex, borde förstå. Det är något hon har med sig när förhållandet tar slut efter ett halvår, hon bär upplevelserna med sig som ett trauma i flera år tills hon får hjälp av en psykolog att sortera sina upplevelser. Tills hon får hjälp att skilja samtyckessex från våldtäkt, att se misshandel och kunna gå därifrån.

    PTDS behöver inte bara komma från krigsupplevelser eller andra våldsamheter. Ibland kan trauman vara förrädiskt dolda. Psykisk misshandel är ett sådant trauma. Grejen med det är ju att det inte ska upptäckas. Om en kan skruva och vända på den andres medvetande behöver en inte stå till svars precis som den som misshandlar fysiskt försöker slå där det syns minst. Skillnaden är att vid fysisk misshandel syns blåmärkena även om det bara är en själv som ser dem. Vid psykisk misshandel kan det ta tid innan den som drabbas ser de själsliga blåmärkena och även då finns tvivlen. Kan jag lita på att jag ser det jag ser? Kanske är det bara inbillning? Kanske är det faktiskt mitt eget fel? Kanske har jag blandat ihop saker?

    Jag inser att även om det är bra att kunna prata med sin partner, att få vända och vrida på det en varit med om så finns det en gräns. Ibland kanske inte allt är lämpligt att nämna för den en lever med, ibland kanske det är bra att få stöta och blöta men att det kan behövas någon utomstående som kan hjälpa en att bena ut upplevelserna. Att packa saker i rätt fack.

    Läs gärna artikeln även om den är på engelska!

    Läs mer:
    The Atlantic: Trauma Is Contagious 2014-02-28

  • Psykologi,  Träning

    Tankar om stress

    Stress aktiverar olika hormonsystem, i en akut situation gör det så att du får energi att antingen flyr eller slåss. Att få ut en del av stressen genom att röra sig kan hjälpa (lura kroppen att du ”flyr”), promenera, springa, dansa, skotta snö eller något annat fysiskt som du kan tänka dig att göra. Aktivitet gör också att hjärnan får syre och tankarna blir klarare så att det blir lite lättare att bearbeta det som orsakar stress. Det är inte lätt när en kommer hem urlakad som en trasa och kroppen skriker efter energi men det kan räcka med några gånger i veckan, lite i taget, att orka aktivera sig med något för sin egen skull.

  • Personligt

    HSP – Stress

    Att vara högkänslig innebär att vi känner stress mer intensivt och reagerar på det annorlunda än andra människor. Medan en inte-så-känslig person kanske kan reagera med skratt åt snäva tidsfrister, trafikstockningar och en läckande tvättmaskin kommer den högkänsliga personen att få svårt att klara av en av dessa händelser. Lägg till alla tre på samma dag och det kommer att bli överväldigande. Lägg till känslomässig stress i blandningen, från svåra relationer till exempel, och resultatet är ofta mer än vi kan hantera.

    Högkänsliga människor absorberar mer miljöinformation än andra människor, på både gott och ont. Att absorbera information är tröttsamt. Det är en i stort sett omedveten process som kräver mycket energi. Och när det blir för mycket av det, som ständigt buller, massor av människor och fulltecknade scheman blir vi överväldigade. Det är detta tillstånd av överväldigande som tynger ner oss.

    Alltför ofta rör vi oss så snabbt och försöker så hårt att möta allas krav att vi inte inser att vi är stressade eller att vi har tagit på oss för mycket. Om du någonsin har känt att du simmar med huvudet knappt över vattenytan så är du nog stressad. Ändå fortsätter de flesta av oss att simma.

    Vad hjärnan inte tar hand om kommer kroppen att få ta itu med. Högkänsliga människor absorberar inte bara information, utan också känslor och energi. Att arbeta eller bo med arga eller negativa människor betyder till exempel att du absorberar deras negativa känslor. Och även positiva upplevelser, som att gå på semester eller att gifta sig kan skapa mycket stress också, helt enkelt på grund av spänningen.

    Oavsett om du är medveten om att du är stressad eller inte så vet din kropp det eftersom den hela tiden tar emot sensorisk information och emotionell energi. Men för mycket av allt kan vara dåligt för dig. På samma sätt som att mycket socker så småningom kan leda till diabetes kommer för mycket stimulans att göra en mycket känslig person sjuk. HSP-personer är mottagliga inte bara för förkylning och influensa när det blir för mycket, utan ofta också till andra ovanliga fysiska reaktioner på stress som nässelfeber, utslag och andra hudåkommor, huvudvärk, håravfall, irritabelt tarmsyndrom eller ångeststörningar.

    Dessa symptom är dock tecken på att något är i obalans. Lyssna på vad din kropp försöker berätta för dig. Den vet när du är överbelastad med för mycket att göra, inte få tillräckligt med sömn eller vistas i giftiga relationer även om du själv inte märker det.

    Som HSPs måste vi ta hand om oss själva och försöka undvika att bli överstimulerade. Undvik negativitet så mycket du kan och försök att hitta en balans. En hektisk dag på jobbet är ofta oundviklig, men försök att gå en promenad till lunch eller lyssna på avkopplande musik för att bli centrerad igen. Motion är en utmärkt stressavlastare och nyckeln är att göra något du tycker om. Det kan vara simning, löpning, tennis eller yoga. HSP-personer är också ofta mycket kreativa människor och att få utlopp för sin kreativitet ger en hälsosam frisättning för alla känslor du har absorberat. Det behöver inte vara ”stor konst”. Det är processen att uttrycka sig själv som är viktigt.

    Det är viktigt att erkänna att du som en högkänslig person har andra behov än andra människor. Du behöver mer sömn, mer lugn tid, mer kreativ tid och mer tid i naturen. Ta den tiden, gör vad du behöver göra för att känna dig avslappnad och laddad och både ditt sinne och din kropp kommer att tacka dig.

  • Moln över huset i Fellingsbro
    Personligt,  Turfa,  Utmattningssyndrom

    Stressig dag

    Jag tog turfzonen utanför sjukhuset när jag ändå gick förbi där på väg hem från psykologen, lite roligt är det att sabba för någon som tror sig ha tagit en säker zon.

    Hämtade på fritte på vägen hem, kände att jag inte skulle orka ut en gång till om bara någon timme.

    Har sovit en stund, nu ska jag och barnen köpa pizza och godis, Jonas är på bowling i Lindesberg med fackklubben. Hade hoppats att barnen skulle gå själva så att jag skulle få vila men så blir det inte, vi går tillsammans. Sedan ska jag hämta Jonas i Vedevåg eller Frövi. Undrar hur jag ska orka…

  • Vinterpromenad
    Personligt

    Tagit en promenad

    Tog en lite längre promenad idag. Det börjar äntligen kännas ganska bra att gå. Skönt, för det behövs för att jag ska komma igen efter stressreaktionen jag fick på köpet. Den är envisare, behövs inte mycket för att hjärtklappningen ska komma tillbaka och ligga där som en klump i bröstet.

    Ett sätt att behandla stress är att röra på sig. Oftast är det tungt att komma sig för överhuvudtaget men idag gick det lätt, det var så fint ute och ganska behaglig kyla. Jag går väl inte så väldigt snabbt än, men det kändes ändå bra att det verkar finnas en grundkondition som inte är helt oäven. Det har jag säkert mitt jobb att tacka för.

    Det gör mig samtidigt arg när jag tänker på den gången jag kom till vårdcentralen och var orolig för att det gjorde fruktansvärt ont i foten efter ett par hundra meters promenad och jag blev väldigt anfådd. Istället för att fokusera på smärtan och att det kanske var den som påverkade andningen fick jag en massa förnedrande frågor om min kondition. Det enda det besöket gav var känslan av att hela bröstkorgen skulle snörpa sig. En reaktion på insikten att det skulle bli svårt att få hjälp och oro över var jag skulle få den…

    Relaterade bilder:

Translate »