Trauman kan, tro det eller ej, vara smittsamma. När en varit med om något jobbigt är det viktigt att få prata av sig, kanske få hjälp att reda upp vad som är vad för det är inte lätt. Det är lätt att fastna i tankemönster som drar en djupare och djupare ner i hålet.

Anhöriga kan också dras med. Jag läste en artikel om detta på en amerikansk nyhetssajt när jag sökte information om trauman i barndomen. Det finns något som kallas STSD (Secondary Secondary Traumatic Stress Disorder) som kan drabba personer som lever eller umgås med någon som har PTSD (Post Traumatic Stress Disorder). Den som upplevt något traumatiskt (psykisk eller fysisk misshandel, krig eller liknande) kan föra över sitt trauma på personer i dens närhet. I artikeln berättas om en kvinna som flyttade ihop med en krigsveteran från kriget i Afghanstan. Mannen hade flera traumatiska upplevelser med sig därifrån. Tillsammans med andra där hade han dödat människor, även civila, de hade stympat och dödat djur. För att på något sätt själv hantera det tittade han på blodiga filmer, krigsfilmer, spelade om de värsta scenerna. Han tvingar sin nyinflyttade sambo att se dem, det eskalerar snabbt till övergrepp: misshandel och våldtäkt av sambon. Sambon tycker såklart att det hon utsätts för är först märkligt, sedan osmakligt och snart skrämmande. Samtidigt dras hon med dåligt samvete, hon borde kunna hjälpa mer, borde ställa upp på sex, borde förstå. Det är något hon har med sig när förhållandet tar slut efter ett halvår, hon bär upplevelserna med sig som ett trauma i flera år tills hon får hjälp av en psykolog att sortera sina upplevelser. Tills hon får hjälp att skilja samtyckessex från våldtäkt, att se misshandel och kunna gå därifrån.

PTDS behöver inte bara komma från krigsupplevelser eller andra våldsamheter. Ibland kan trauman vara förrädiskt dolda. Psykisk misshandel är ett sådant trauma. Grejen med det är ju att det inte ska upptäckas. Om en kan skruva och vända på den andres medvetande behöver en inte stå till svars precis som den som misshandlar fysiskt försöker slå där det syns minst. Skillnaden är att vid fysisk misshandel syns blåmärkena även om det bara är en själv som ser dem. Vid psykisk misshandel kan det ta tid innan den som drabbas ser de själsliga blåmärkena och även då finns tvivlen. Kan jag lita på att jag ser det jag ser? Kanske är det bara inbillning? Kanske är det faktiskt mitt eget fel? Kanske har jag blandat ihop saker?

Jag inser att även om det är bra att kunna prata med sin partner, att få vända och vrida på det en varit med om så finns det en gräns. Ibland kanske inte allt är lämpligt att nämna för den en lever med, ibland kanske det är bra att få stöta och blöta men att det kan behövas någon utomstående som kan hjälpa en att bena ut upplevelserna. Att packa saker i rätt fack.

Läs gärna artikeln även om den är på engelska!

Läs mer:
The Atlantic: Trauma Is Contagious 2014-02-28