Jag började fotografera när jag var som sjukast. Fotografera en masse, i alla fall. Min första kamera köpte jag när jag var nio år och skulle åka på lägerskola i Kongsberg i Norge. På den tiden gällde det att välja noggrant för att inte slösa filmrulle. Sedan kom en period när jag träffade maken och han var fotografen med mörkrumsutrustning och systemkamera och allt.

År 2000 fick jag familjens första digitalkamera i födelsedagspresent av maken och barnen. Det blev i praktiken familjens kamera, vi fotograferade båda två med den. Nu kunde vi knäppa av kort och radera värsta skräpet, det skar fortfarande lite i hjärtat att ta bort bilder som inte var allt för suddiga.

Till yngste sonens födelse kostade vi på oss en kamera med inbyggd filmkamera. De var fortfarande ganska dyra så det fick bli en med ljudlös film, eller som de kallade det förra sekelskiftet: stumfilmskamera. Det skilde någon tusenlapp mellan ljud och ljudlöst och just då kändes rörlig film som ett steg framåt. Den kameran använder vi fortfarande när vi vill kunna ta riktigt bra bilder.

Så 2010 var det dags att byta ut den gamla mobilen. Den hade ingen pekskärm. Ska villigt erkänna att jag drog mig för att skaffa ny men det behövdes verkligen. Anledningen till att det dröjde var inte att jag är teknikfientlig på något vis, inte alls, det handlar snarare om att jag inte förstår varför jag ska byta ut en fullt fungerande apparat och bidra till att jorden smutsas ner och utarmas. Typ. Det blev en Samsung Galaxy Spica. Den hade jättebra kamera. Det blev till och med fina bilder i dunkel trots att den saknade blixt!

Under hösten 2010 blev jag sjuk och började ta bilder för att dokumentera sjukdomen. Mycket fötter blev det eftersom det var där den yttrade sig först. Därefter blev det diverse fläckar och konstigheter för att slutligen övergå till att bli ett slags dagbok. Många bilder blev det ibland. En del riktigt fina, andra mest dokumentära.

Förra året började min gamla Spica bli så trött att jag bytte ut den mot en SGS2. Den tar också bra bilder. Jag upptäckte det roliga i att ta makrobilder. Så i somras bestämde jag mig för att börja använda Instagram. Kände motstånd mot det också, jag lägger ju inte ens upp bilder här! Men det är ju faktiskt lite (=mycket) kul att få respons på bilderna man lägger upp och genom att se vilka bilder som får mycket respons och vilka som får mindre så inspireras man att ta bättre och bättre bilder.

Igår blev en av mina bilder utvalda av @mom_hub, då blev jag lite extra stolt och skrytig: